With.In.Reason

God kväll eller jag bör kanske säga God natt? (Fast inte i dess rätta bemärkelse då)

Fick ett samtal nu inatt, från en person jag tycker mycket om och som jag har känt väldigt länge. Allvar handlade det om och vi fick rett ut det, skönt =) Samtalet fortgick och det blev lite sådär halvkonstigt och roligt som det brukar. Mår faktiskt alltid lite bättre när jag pratat med denna människa, får någon sorts energi och glädje. Kan bero på att denna människa är så full av glädje och energi, det är helt sanslöst faktiskt. Tack, tack för den energi och glädje jag får.

Fast det var nog egentligen inte riktigt det jag ville dela med mig av, nej. Kanske lite, eftersom jag trots allt valde att skriva ner det. Den gällande anledningen var att jag tyckte att jag hörde något i mitt hus, utanför mitt rum. Ljud som från en tv och typ någon form av bankande (Nu när jag klär det i ord, så låter det faktiskt lite läskigt), det var inget läskigt. Men jag gick förbi mina speglar som sitter på väggen precis innan dörren, på tillbaka vägen till sängen såg jag mig själv. Mina tankar jag hade innan, föranledde det som dök upp i min huvud framför spegeln...

- Jag är bra som är, jag duger. Jag är faktiskt ganska söt och t.o.m snygg ibland, jag behöver egentligen ingen som bekräftar mig. Men det hade varit skönt med någon att älska och som älskar mig, med tanke på hur jag ser ut och min personlighet (Som tydligen är uppskattad). Så borde det inte vara någon större svårighet att hitta någon. Ändå är det en svårighet. Varför?

Ett inlägg liknande andra, där jag har skrivit om detta. Men det är ett ständigt återkommande tema i mitt huvud, lär nog aldrig släppa det riktigt. Inte förrän jag kommit till någon form av insikt, som jag dessutom inte riktigt vet när den kommer. But I guess it has to take it's time.