Tonight you're gonna go down in flames

När han är här...

Jaa, när min bror Johan är här. Då mår jag bra, då mår jag jättebra. När han åker hem till sig, då mår jag inte sådär jättebra längre. Då stiger spänningen, man kan nästan ta på den. Lusten till något minskar och lusten att öppna munnen och prata minskar också. Det kommer ändå bara dumheter ur munnen på den som är här, jag hatar det och det gör mig så fruktansvärt irriterad. Så irriterad att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen, ibland blir det tårar istället för ilska. Människan är helt oförmögen att någon gång vara snäll och faktiskt mena det den säger. Varför ska man behöva ha det såhär? Är det meningen att allt ska gå ner och glädjen bli som bortblåst?

Take me down. Take me away.

Jag förstår inte, jag vet inte,  jag orkar inte. Skjut Mig. Det skulle vara möjligt att ni också får låna ut en famn till mig då och då, det skulle uppskattas. Energin sjönk till noll för en stund sen, det märks nog. Johan ger mig energi och glädje, han är nästan min andra halva. Syskonkärlek på riktigt<3. Ibland är det inte långt till tårarna, som nu ungefär. Men ändå släpper de inte och bara rinner. Det är jobbigt, jag vill att de ska göra det.

Deppigt värre det här, men vad ska man vänta sig? Nae, jag tänkte väl det............



// j e s s ii e //

Kommentarer
Postat av: novembersara

Vad har nu hänt? :(

2009-06-04 @ 21:36:09
URL: http://novembersara.blogg.se/
Postat av: Johan

Den där glädjen är bara din. Den har du inom dig.

Jag råkar bara stå i vägen ibland.

Tror det handlar om samma sak som jag pratade om tidigare. Rätt 100 och fel 100. Man ska hitta sina rätt 100. De rätta sardinerna och de rätta sardinburkarna.

2009-06-04 @ 22:12:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0