jessica gone deep
How About?
Min mamma, hon är världens bästa. I vått och torrt ställer hon upp, min stöttepelare. Alltid kan jag prata med henne, och i 95% av fallen har hon rätt i det hon säger. Hon säger sin öppna ärliga mening om det man har att berätta, ger råd, tips och allt vad hon gör. Hur vore det om man kunde känna så med alla människor i ens omgivning? Går det att kunna ha en sån relation till alla? Jag tror faktiskt inte det, sen är relationen till sin mamma speciellt. Det är den, men ändå. Människa som människa egentligen.
Man kan inte komma överens med alla och man kan inte umgås med alla. Iaf inte jag, det bara är så. Vissa passar man helt enkelt inte med, vissa växer man ifrån eller så växer de ifrån en, vissar tappar man kontakten med osv. Men det händer av en anledning, det händer för att det är meningen att det ska hända. Ett syfte kan man säga, en erfarenhet för att lära sig något och växa som person. Jag har insett det och jag mår faktiskt bra, trots att min vänskapskrets faktiskt är Väldigt liten. Men jag mår inte dåligt över det och i få fall har man en person (Läs: Vän) som man har med sig genom hela livet, det känns svårt faktiskt. Att hitta någon som tar en för den man är, ens svagheter, ens dåliga och bra sidor. Jaa, allt med en. Men man behöver inte vara ledsen för det, Ensam är ju faktiskt stark. Inte i alla lägen förstås, men man har sig själv Alltid, man litar Alltid till sig själv.
Jag vet, jag har haft stora problem med att växa ifrån, eller bli ifrån växt av personer i min ogivning. Eller p.g.a andra anledningar, men det är inte så hemskt. När man väl inser att man inte har något i utbyte av att umgås med någon och att det faktiskt inte gör något. Den Känslan, den är faktiskt underbar. Det är inget dåligt i att inte ha alla med sig, för det går inte. Jag har insett detta tack vare min bror Johan och jag är oändligt glad för att jag kommit så långt, jag oroar mig inte mer. Jag känner mig inte ensam på det sättet längre, jag börjar sakta men säkert hantera ensamheten och tycker inte att den är jättejobbig längre. Jag kommer att klara detta, med eller utan tusen vänner eller ovänner.
Kontentan : Jag vet inte riktigt, skriva av mig antar jag. Kanske också att man inte ska känna sig deppig eller nere för att man inte har tusen vänner, eller för att man inte har med sig alla barndomsvännerna genom hela livet. Ibland går det helt enkelt inte, av diverse anledning. De har gett en något som ingen annan kan och DET är vad man tar med sig, plus alla minnen. Man klarar sig, det finns alltid någon som är med en.
// jessica
Min mamma, hon är världens bästa. I vått och torrt ställer hon upp, min stöttepelare. Alltid kan jag prata med henne, och i 95% av fallen har hon rätt i det hon säger. Hon säger sin öppna ärliga mening om det man har att berätta, ger råd, tips och allt vad hon gör. Hur vore det om man kunde känna så med alla människor i ens omgivning? Går det att kunna ha en sån relation till alla? Jag tror faktiskt inte det, sen är relationen till sin mamma speciellt. Det är den, men ändå. Människa som människa egentligen.
Man kan inte komma överens med alla och man kan inte umgås med alla. Iaf inte jag, det bara är så. Vissa passar man helt enkelt inte med, vissa växer man ifrån eller så växer de ifrån en, vissar tappar man kontakten med osv. Men det händer av en anledning, det händer för att det är meningen att det ska hända. Ett syfte kan man säga, en erfarenhet för att lära sig något och växa som person. Jag har insett det och jag mår faktiskt bra, trots att min vänskapskrets faktiskt är Väldigt liten. Men jag mår inte dåligt över det och i få fall har man en person (Läs: Vän) som man har med sig genom hela livet, det känns svårt faktiskt. Att hitta någon som tar en för den man är, ens svagheter, ens dåliga och bra sidor. Jaa, allt med en. Men man behöver inte vara ledsen för det, Ensam är ju faktiskt stark. Inte i alla lägen förstås, men man har sig själv Alltid, man litar Alltid till sig själv.
Jag vet, jag har haft stora problem med att växa ifrån, eller bli ifrån växt av personer i min ogivning. Eller p.g.a andra anledningar, men det är inte så hemskt. När man väl inser att man inte har något i utbyte av att umgås med någon och att det faktiskt inte gör något. Den Känslan, den är faktiskt underbar. Det är inget dåligt i att inte ha alla med sig, för det går inte. Jag har insett detta tack vare min bror Johan och jag är oändligt glad för att jag kommit så långt, jag oroar mig inte mer. Jag känner mig inte ensam på det sättet längre, jag börjar sakta men säkert hantera ensamheten och tycker inte att den är jättejobbig längre. Jag kommer att klara detta, med eller utan tusen vänner eller ovänner.
Kontentan : Jag vet inte riktigt, skriva av mig antar jag. Kanske också att man inte ska känna sig deppig eller nere för att man inte har tusen vänner, eller för att man inte har med sig alla barndomsvännerna genom hela livet. Ibland går det helt enkelt inte, av diverse anledning. De har gett en något som ingen annan kan och DET är vad man tar med sig, plus alla minnen. Man klarar sig, det finns alltid någon som är med en.
// jessica
Kommentarer
Postat av: Johan
Fan, nu börjar du imponera mig. vissa sanningar kan låta väldigt cheesy, men de är för det mesta sanna. Det spelar ingen roll hur många eller hur få personer man har i sin närhet. Först måste man bli vän med sig själv. Nya personer tillkommer i ens liv, and faller ifrån, och var och en av dem har kommit till dig för att ge dig något, en gåva om man så vill. jag tror att alla människor som kommer i ens väg gör det av en anledning; för att på något sätt utmana/ge dig något. så det gäller att vara uppmärksam tror jag.
japp.
tack och hej.
Postat av: Johan
fast jag är inte säker på att ensam verkligen är stark. det beror helt och hållet på vad du menar när du säger det.
Trackback
